Monas story

De senaste 4 åren har jag gradvis känt mig alltmer trött och slut. Sommaren 2012 fick jag starka vallningar dag som natt samt humörsvängningar som var svåra att tygla. Kunde bli tvärilsken om något gick emot, inget tålamod och väldigt kort stubin vilket egentligen inte är min natur.

Blev också orolig och uppriven i känslan vid minsta bekymmer. Sömnen blev mycket störd eftersom jag vaknade flera gånger om natten av vallningarna.

Jag började använda en ny bäddmetod att alltid ha en stor frotté handuk i sängen, samt att lägga påslakanet separat under täcket eftersom jag ömsom svettades och ömsom frös. Ibland skulle allt av, ibland allt på. Ofta var kudde, lakan och madrass så blöta att jag var tvungen att byta sängkläder helt. Det var svårt att somna om och jag kunde ligga vaken i timmar. Svetten rann och håret var så vått som om jag stått ute i värsta regnovädret. Ibland valde jag att gå upp och duscha mitt i natten eftersom jag var helt blöt av svett, inte så skönt att bara låta torka in och somna om i.

Min mens hade upphört några månader tidigare och jag förstod att jag fått klimakteriebesvär och sökte upp en gynekolog. Han avrådde mig på det bestämdaste att ta hormonersättning eftersom min mamma dog av bröstcancer och hon hade använt östrogen.

Bristen på ork och energi gjorde att det krävdes en stor viljeansträngning för nästan allt jag skulle företa mig. Efter en dag på arbetet fanns ingen kraft kvar för något annat. Min förmåga att hålla koncentration och tankeskärpa försämrades gradvis och jag fick alltmer svårt att planera och fokusera. Men jag la all min energi på att försöka klara av att sköta mitt jobb som lärare.

Under hösten 2012 hittade jag en kinesisk läkare som lovade gott resultat med akupunktur. Mycket riktigt lindrades också mina besvär, humöret stabiliserades och vallningarna avtog. Men när behandlingarna slutade upphörde också effekten efter ca 1 månad. Jag gjorde 2 serier av behandlingar med 14 ggr. Behandlingarna skulle utföras ca 4 gånger per vecka och varje behandling kostade 600kr, det blev 2 400kr/ vecka.
Jag försökte hitta någon akupunktör som var godkänd via landstinget för att på så vis kunna använda mig av högkostnadskort, men någon sådan fanns inte. Landstinget godkänner endast akupunktur för smärtlindring och avslappning, inte för klimakteriebesvär.

Att fortsätta betala så mycket pengar för akupunktur blev ohållbart, särskilt som det bara var en tillfällig lättnad. Klimakteriet kan hålla på i 10-15 år hade jag läst! Jag sökte åter kontakt med min gynekolog. Denna gång krävde jag att få hormonbehandling. Jag resonerade att om jag är tvungen att välja tar jag hellre ett lite kortare liv än att behöva känna mig så här under de åren jag har kvar att leva.

Jag fick östrogen och syntetiskt progesteron utskrivet. Läkaren bad mig noga tänka över det hela och sa att detta verkligen skedde på min egen risk och mitt eget ansvar. Ingen undersökning eller blodprovstagning gjordes. Efter att jag använt mina hormoner i 8 dagar upptäckte jag att min urin blivit väldigt mörk, som outspädd äppeljuice ungefär. Det gjorde mig förskräckt – vad är det som händer i kroppen!
Jag ringde upp min läkare som sa att han inte hade tid att prata och bad mig maila istället. Det mailet svarade han aldrig på och jag avbröt så klart min tilltvingande behandling. Det kändes inte som någon större idé att fortsätta jaga efter honom, han hade ju faktiskt avrått mig.

Sedan stod jag ensam kvar med mina besvär och till synes utan något stöd att få…..
Vallningarna var kvar, tröttheten var kvar, hjärndimman var kvar. Jag började känna mig alltmer likgiltig – saker och ting spelade ingen roll längre. Orken fanns inte och jag orkade heller inte bry mig. Jag gick ner till halvtid för att kunna ta det lugnare och få tid över till återhämtning, men jag blev inte piggare för det. Det var som att jag bodde i en kropp som jag inte kände mig hemma i längre.

Jag gick till vårdcentralen och fick ta diverse blodprover – alla värden visande sig vara bra.
Men varför kunde jag inte tänka skarpt? Att planera och organisera hade varit starka sidor hos mig. Varför kände jag mig så oengagerad för sånt som tidigare hade varit betydelsefullt?
Berodde tröttheten på att jag började bli gammal? Är det här mitt nya liv?
Finns det ingenting man kan göra? Jag och min man började söka efter information på Internet och kom då i kontakt med Bioidentiska hormoner.

Jag bestämde mig för att ge det en chans. Bokade en tid till Mia Lundins klinik i USA.

Mötet med Mia var mycket bra. Hon gav sig verkligen tid att lyssna och hon kunde på ett enkelt och begripligt sätt förklara vad som gått snett i min hormonbalans. Hon gjorde en noggrann undersökning och lade sedan upp en plan för mig. Jag fick också gå till ett labb där jag fick lämna prover. När provsvaren kommit några dagar senare ringde hon upp mig och jag kunde sedan gå till apoteket och få tag i bioidentiska hormoner för mina behov.

Nästan omedelbart kom effekten! Det var som att en gardin dragits undan – jag kunde se världen! Färgerna blev skarpare och konturerna klarare – Jag kunde fokusera igen!
Jag hade fått tillbaka mitt liv!

Nu vaknar jag pigg på morgnarna, inom mig bubblar jag av glädje. Jag känner mig som ett med min egen kropp igen. Mitt liv och min livskvalitet har förändrats dramatiskt och jag är förundrad över hur fort det gick! Jag kan inte nog tacka Mia och jag önskar att alla kvinnor som är i en liknande situation som jag befann mig i också ska kunna få möjlighet att återupptäcka vem de egentligen är.

Hur många kvinnor tror – liksom jag trodde att bristen på energi beror på att vi börjar bli gamla?
Som är beredda att acceptera att det bästa av livet redan har passerat? Tänk vad många år i som riskerar att gå till spillo helt i onödan! Kunskaperna om vad bioidentiska hormoner har att tillföra för vårt välmående och livskvalitet behöver spridas – även i Sverige. För att kunna avväga rätt dosering och kombination krävs förstås erfarenhet och kunskap, hur ska vi göra så att också våra svenska läkare får möjlighet att hjälpa oss kvinnor på samma vis här som i USA?

Mona