Hur livet kan se ut när östrogentanken är tom:

För några veckor sedan kontaktade jag en vän som jag inte sett på länge för att ses på en fika.  När vi träffades tyckte jag inte att  jag kände igen henne. Hon såg annorlunda ut och betedde sig lite konstigt. Jag blev lite orolig men jag sa ingenting.

Nån vecka senare fick jag ett mejl  från henne och i det förklarar hon varför hon kanske hade uppfattats som konstig och beskrev i detalj hur man kan må när hjärnan helt plötsligt inte har tillgång till östrogen, det hormon som håller signalsubstanserna dopamin och serotonin balanserade.

Givetvis så mår inte alla på detta vis när östrogenet sjunker, men jag vet att många gör det och tror att de håller på att på bli tokiga. Därför tyckte jag att det var viktigt att dela med mig och frågade min vän om jag kunde skriva en blogg om hennes upplevelse.

Om du mår så här, så vill jag att du ska veta att det finns hjälp, det finns lösningar. Du håller inte på att bli tokig och du behöver inte må så här.

Du kan läsa mer om klimakteriet och bioidentiska hormoner här och i många av mina andra blogginlägg http://mialundin.se/hormonersattning-vid-klimakteriet-mia-lundins-rekommendationer/

Så här skrev min vän:

För drygt två veckor sedan kände jag något ospecifik knölaktigt samt värk i vänster bröst. Jag fick panik och slet då av mig Estradotplåstret och tog inte ens Utrogest. Ja, vi pratar panik och ångest på hög nivå, inget realistiskt tänkande. Inga Kavinace hjälpte. Kropp och själ började “försvinna” efter typ någon timme utan plåster! Nåväl, efter alla undersökningar och besök på Radiumhemmet så visade det sig att det var en cysta som sedan spruckit. Fortfarande lite värk men hålla självkoll så klart. Min läkare på Radiumhemmet rekommenderade att jag gick tillbaka på Estradot och Utrogest så sedan ett dygn är är alla hormoner åter på och i kroppen! Och jag lever och fungerar. Ser färger igen!

MEN, det oerhört “intressanta” under dessa två veckor är min fullkomliga förvandling från en hyfsat alert driftig snabbtänkt person till en dementaktig osammanhängande oformlig gamling som levde i en stressbubbla NÄR JAG INTE TOG MINA HORMONER! Jag hörde halva meningar och kunde inte svara för hjärnan var halvtom och tolkade inte. Ibland gjorde jag halvhjärtade försök att få till ett svar men blev osammanhängande och svårt finna ord. Som värst klarade jag inte gå in i hissen med grannar för jag visste inte hur jag skulle trycka på 3an så jag gick trapporna i stället…

Sätta på gasspisen och laga mat var uteslutet. Lappar i fickan med allt från kartor till vår egen portkod. Mobilen som är min bäste vän kunde jag inte hantera, bara läsa sms och mail. Fick hjälp av min man med mathandling, i tvättstugan mm; ja. listan kan göras lång. All energi gick åt till att hålla huvudet uppe, fokusera med blicken och bara låtsas vara normal. Jag hade tänkt berätta för dig Mia när du frågade hur jag mådde när vi sågs, men jag får dessutom värsta hysteriska gråtattackerna, så jag klarade inte det. Har alltid värk men nu har det varit outhärdlig. Det är alltså så här kvinnor i klimakteriet mår utan BHRT (bioidentiska hormoner)?! Visst har jag varit orolig för knölen men detta är bortom all rim och reson.

Seriously, skriver inte detta för att få medlidande, allt ok igen. Men är det SÅ HÄR jag hade mått om jag inte mött Mia för 5 år sedan som ordinerade mitt plåster och progesteron?!?! Verkligen inget jag tänker vara hemlig om. Min man och jag kan skriva en halv bok om dessa veckor och förvandlingen.

Smackade på plåstret igen för ett dygn sedan, Utrogest i går kväll och idag är allt som vanlig. Fixar och pyntar. Kommer i kapp med nyheter och räkningar. Ja, ni vet, det man gör när man varit skitsjuk och nerbäddad typ under två veckor Jag har alltid lite halvt skämtsamt sagt att “det sista man tar bort från mig när jag ska dö är mitt plåster”. Nu är jag gravallvarlig – det ska skrivas in i mitt testamente!